Att följa sin magkänsla som förälder
Jag har alltid varit skeptiskt inställd till Anna Wahlgrens metoder och helt bojkottat henne bok "Barnaboken". Och nu då det stormar så mycket kring Anna Wahlgren (hennes dottern nylanserade bok "Felicia försvann" där hon bland annat skildrar mammans brutala uppfostringsmetoder) så har jag återigen fått bekräftat att det är rätt att följa sin magkänsla. Jag har vägrar följa nån 5-minutersmetod, eller Anna Wahlgrens "Buffning" och "sova-hela-natten-kur". Jag fattade då jag fick barn att barn inte sover hela natten, och accepterar man det så behöver man inte hålla på och joxa med massa olika självutnämnda experters "kurer". Visst jag har inte sovit en hel natt på 3 år, men så är det här i livet. Bara för att man fött 9 ungar så gör det inte en automatiskt till nån super-expert. jag gör det som jag anser är bäst för min dottern och vi gör på det sätt som passar våran familj bäst. Våran dotter har mestadels sovit hos oss i våran säng, och vi har trivts bra med det. Visst har vi provat att ha henne sovandes i egen säng, mest för att andra hade åsikter och tyckte att vi skulle göra så, men det slutade med att alla sov sämre. Jag tror helt på att man ska lita på sin egen magkänsla och göra det som man känner är rätt och sluta lyssna och följa andras råd.
Själv läser jag mycket av Jesper Juul och tar till mig av hans ord att barn är kompetenta och ska behandlas med respekt och aktning för deras person, man ska inte kränka barn osv. Sen genom min utbildning (Beteendevetare) har jag lästa mycket om barn och deras utveckling och vet hur pass viktigt anknytningen är för att barn ska bli trygga. Så självutnämda experter har ingen plats i min bokhylla.
Själv läser jag mycket av Jesper Juul och tar till mig av hans ord att barn är kompetenta och ska behandlas med respekt och aktning för deras person, man ska inte kränka barn osv. Sen genom min utbildning (Beteendevetare) har jag lästa mycket om barn och deras utveckling och vet hur pass viktigt anknytningen är för att barn ska bli trygga. Så självutnämda experter har ingen plats i min bokhylla.
Var kommer alla mamma-hatare ifrån?
Nu är jag trött på alla dessa människor som av nån anledning ser det som sin självklara rätt att kritisera mammor! Hur kan det komma sig att de ser det som en rättighet att kasta ur sig åsikter om hur mammor tar hand om sina barn. Dessa människor med mindervärdeskomplex och mun-diarré som bara måste trycka ner andra för att må bättre. Är det inte tanter i lekparken som påpekar att barnet nog borde ta på sig en mössa så är det sura farbröder som ropar efter en. Det sista exemplet inträffade idag då jag hämtade dottern på dagis och vi skulle cykla hem. Hon var riktigt trött och hungrig, och alla som vet hur barn funkar vet ju att just då bruker 2 års-trotsen visa sig starkast. Dessutom hade hon blivit klöst i ansiktet av ett annat barn så hon var lite ledsen. Dottern skulle således stanna och sätta sig ner och gå tillbaka in på dagis medan jag svettig bärandes på väskor och jackor försökter få henne med mig till cykeln. Hon vägrade även att ta på sig cykelhjälmen, så jag tänkte att jag tar på henne den då vi kommer till cykeln. Framme vid cykeln så skulle jag krongla ner dottern i cykelsitsen och spänna fast henne och sen försökte jag ta på henne hjälmen, men hon vände hela tiden bort huvudet medan jag försökte förklara att alla barn måste ha hjälm när man cyklar. Självklart var det en surgubbe som var ute i sin trädgård och krattade som var tvungen att ropa "det ska du också ha!" och då jag ignorerade honom så ropade han igen, denna gång mycket högre "DET SKA DU OCKSÅ HA!" Eftersom jag är född övertrevlig så tänkte jag nästan svara "jo, det borde jag ju" men så kom jag på att ja ska f*n inte ge han det nöjet att bekräfta hans ego så jag ignorerade gubben totalt, "sköt du ditt så sköter jag mitt" tänkte jag. Så fick han stå där och känna sig förarglig och bortgjord och att ingen brydde sig om hans åsikter, som han mer än gärna spottade ur sig. Har inte bett om hans åsikt så jag tänkte inte ens bry mig om att svara. Är så himla trött på att en del ser det som sin rätt att öppet kritisera mammor, vart kommer allt detta mamma-hat ifrån? Jag har ju svårt att tro att en pappa någonsin skulle få en sån kommentar! Ingen skulle väl få för sig att häva ur sig en sån kommentar till en pappa! Nä där anses de som duktiga oavsett vad de gör. Eller som en tant sa till mig då vi var på hotell och jag hade gått iväg för att hämta frukost åt mig och dottern medan sambon satt kvar med dottern vid bordet, då häver tanten ur sig en kommentar "ja, jag satt just och undrade om flickan hade nån mamma" !? Som om inte dotterns pappa är fullt kapabel att ta hand om henne!? Kläcker gubben ur sig nåt mer nån annan gång så kommer jag nog svara nåt i stil med "trodde bara du hade tourettes syndrom så jag brydde mig inte om att svara" och vet han inte vad det är så kommer jag gladeligen att förklara att det är vokala tics eller tvångshandlingar (OCD) som till exempel känslor att "jag måste göra/säga detta". Det kanske får tics-gubben att tänka till lite. Sen kan man ju även undra hur man tänker då man väljer att bostätta sig precis bredvid en förskola, har man verkligen inget bättre för sig än att stå och hönga över staketet dagarna i ända och stå och ropa kommentarer till mammor som hämtar sina barn på dagis? Skaffa ett liv!
Tankar om skilsmässa
I dag då jag och dottern satt i bilen och väntade på sambon som sprungit upp i lägenheten en snabbis för att lämna av lite saker som vi köpt så blev vi vittnen till vad som framstod som ett skillsmässo-drama! En pappa kom ut och satte sig i bilen och en liten pojke som var jätteledsen försökte gråtandes göra allt för pappan att stanna "åk inte pappa", stackarn han bara grät och var så ledsen! Mamman sa argt till pojken att han skulle komma in, och pappan försökte köra därifrån. Tyckte så synd om pojken! Vad uppslitande för barn det måste vara med skillsmässor. Jag bestämde mig där och då för att ett förhållande med barn inte får bli nåt där man ger upp så lätt. Jag vill aldrig utsätta min dotter för detta! Därför kommer jag kämpa på, inser hur viktigt det faktikst är för barn att föräldrarna kämpar för att hålla ihop familjen!
